Jag vet inte om jag vill finnas till, livet är så jobbit. Jag ser inte mycket ljus.

Hon är mitt liv, hon finns i det <3 men ändå känner jag inte för att leva. Är det fel?

Om så varför?

Mörkret låckar mig så oerhört.

Jag vill bara köra en kniv genom hjärtat och avsluta allt, livet smärtar mig för mycket.

Orkar jag med mer? orkar jag hålla ut? orkar jag vänta och skaffa mig ett barn? som jag annars velat haft sedan jag var 17 år?

Livet, ett onödigt ont

Mycket man tänker på om dagarna som man helst inte skulle vilja göra alls. Att vara med om att mina föräldrar dör, är absoult inget jag vill vara med om. Jag kommer inte klara det, jag kommer dö innombords. Jag har sedan jag var 17 år velat bli farsa, men nu vet jag inte längre. Jag menar vad är vitsen om jag ändå inte kommer att finnas där för honom/henne? så åter till rubriken och vad den syftar på. Jag vet de är en egoistisk tanke att inte vara med ens föräldrar in i det sista, men blotta tanken får mig illamående och skulle nog helst vilja kliva ut framför en framrusande buss. Jag har saker att leva för, min älskade familj och framför allt min underbara älskade flickvän <3

Tiden avgör vad som komma skall.

Jag kan nästan se det framför mig nu, hur jag sitter där i ett mörkt nersläckt rum i ett hörn och bara stirrar.

Röster som ekar i huvudet, upprepande. Samma mening om o om igen.

JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALENJAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN  JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN JAG BLIR GALEN

Min politiska ståndpunkt har stått klar för mig sedan gymnasietiden, då mina ögon slogs upp som av en raket uppskjutning. Och där ska de stanna tills jordens undergång.

Men jag kan inte för min vildaste fantasi förstå, hur jag kam bli så hår motarbetad av min egen familj, kött och blod?

När jag blev oprovocerat misshandlad (med uppsåt att döda) mig för att jag var svensk, på kvällen av min kusins bröllop! av en skock kulturberikare, så var det som att min familj på nått sätt fick mig att känna att det var MITT fel?!

Allt jag fick var en klapp på axeln.

Men jag varken hatar eller föraktar min familj för det, dem vill se vårat land som nån fredens boning där alla ska ha RÄTT att bo. Men JAG då!? har inte jag mer än full rätt att bo här och uttrycka mig som jag vill?

En total upprensning behövs i vårat land för att det överhuvud taget ska ha en möjlighet att finnas till.

Men jag är ju inte ensam om att känna så.

Flytten är ett faktum, men om de blir tillsammans eller på varsit håll återstår att se.

Men du vet så mycket väl att jag vill bo med dig, skaffa barn och gifta mig med dig <3

Nu ska vi bara bestämma vilket som blir bäst för oss i längden.

Jag älskar dig så jävla innerligt mycket, det ska du och gudarna veta <3

OCH JAG SLÄPPER DIG ALDRIG --<-@

Mina känslor för dig, du är ljuset i min annars så dystra och mörka värld.

Och nu när vi står inför det som komma skall, känns allt ändå lite dystert.

Detta trotts att jag vet att det alltid kommer vara du och jag, att vi alltid ska vara tillsammans även om våra kroppar inte kan röra varandra för stunden.

Tanken på att vakna så gott som varje dag utan dig vid min sida, gör mig riktigt illa till mods.

Men om detta kan lösa våra "problem" så är de ett litet pris att betala, för att få ha dig i mitt hjärta förevigt.

Sverige har blivit ett jävligt "roligt" land, de har man ju märkt. Man får inte ifrågasätta mångkulturens alla fel, då är man en rasist. Hjärntvättning av vårt folk är ju utav denna värld! jag var själv det en gång, liten och lyssnade på vad man sa om de hemska "nazisterna". Jag var själv bäste vän med en colombian och visst brukar jag tänka tillbaka på de roliga stunderna ibland.

Men jag växte upp, lärde mig att tänka och se själv. Och de jag såg var ingen vacker syn!

Jag ändrade mig, inte till de bättre enligt mina nära o kära utan till nått värre. För att jag såg verkligheten som den var.

Än idag så står jag fast vid mitt beslut, de har kostat mycket lidande kring min familj. Men jag önskar att även dem ska få upp ögonen och inte gå i denna jävla invandrardimman!

Så åter till rubriken då. Man vill alltså inte mer från M.verkets sida gå ut med information kring informationsmöten rörande asylboenden/flyktingboenden. Då de upplever att nationalister säger sanningen och får folket i respektive by/stad att se detta vansinne för vad det är....

För oss som har ögon att se med och öron som hör, är detta ingen nyhet. Vita människor förtrycks, så länge man inte ingår i eliten och toppen av statsskicktet. För de är dessa som tvingar på oss andra detta vansinne!

De talar glatt med ögonen stängda och ignorerar folkets klagan om vad som komma skall om ingenting görs. De skrattar och slår bort allt som skadar deras skapelse. Ingår förgiftade förbund med fiender som inget annat vill, än att se den vite mannen och kvinnan försvinna bort och bli till historia.

Men trotts dessa tunga gråa moln som hänger över våra axlar, så finns här också ett ljus i form av människor som slåss för våran rätt att existera. Det är till dessa vi ska sluta upp och skapa oss ett fritt, tryckt och säkert samhälle. Där vi kan låta våra barn och med människor ströva fritt, utan en tanke av oro eller rädlsa för deras säkerhet.