Jag vet knappt hur jag ska formulera mig, jag vet inte ens om grammatiken är korrekt. Men ärligt talat skiter jag i det.

Det är ofattbart, surrealistiskt, ja allt känns rätt upp och ner. Att pendla mellan lycka och glädje, till total hopplöshet och tomhet. Men min kärlek till dig mitt älskade barn och min underbara fästmö, kan inget ändra på. Tänkte min älskade att vi har blivit föräldrar, att nått vi trodde skulle vara en omöjlighet, fram till förra året. Men nu är du här hos oss och vi älskar dig vårt hjärtegryn. Jag hoppas vi alla får uppleva många underbara år tillsammans och se tillbaka på livet med glädje.