Min politiska ståndpunkt har stått klar för mig sedan gymnasietiden, då mina ögon slogs upp som av en raket uppskjutning. Och där ska de stanna tills jordens undergång.

Men jag kan inte för min vildaste fantasi förstå, hur jag kam bli så hår motarbetad av min egen familj, kött och blod?

När jag blev oprovocerat misshandlad (med uppsåt att döda) mig för att jag var svensk, på kvällen av min kusins bröllop! av en skock kulturberikare, så var det som att min familj på nått sätt fick mig att känna att det var MITT fel?!

Allt jag fick var en klapp på axeln.

Men jag varken hatar eller föraktar min familj för det, dem vill se vårat land som nån fredens boning där alla ska ha RÄTT att bo. Men JAG då!? har inte jag mer än full rätt att bo här och uttrycka mig som jag vill?

En total upprensning behövs i vårat land för att det överhuvud taget ska ha en möjlighet att finnas till.

Men jag är ju inte ensam om att känna så.

Flytten är ett faktum, men om de blir tillsammans eller på varsit håll återstår att se.

Men du vet så mycket väl att jag vill bo med dig, skaffa barn och gifta mig med dig <3

Nu ska vi bara bestämma vilket som blir bäst för oss i längden.

Jag älskar dig så jävla innerligt mycket, det ska du och gudarna veta <3

OCH JAG SLÄPPER DIG ALDRIG --<-@

Mina känslor för dig, du är ljuset i min annars så dystra och mörka värld.

Och nu när vi står inför det som komma skall, känns allt ändå lite dystert.

Detta trotts att jag vet att det alltid kommer vara du och jag, att vi alltid ska vara tillsammans även om våra kroppar inte kan röra varandra för stunden.

Tanken på att vakna så gott som varje dag utan dig vid min sida, gör mig riktigt illa till mods.

Men om detta kan lösa våra "problem" så är de ett litet pris att betala, för att få ha dig i mitt hjärta förevigt.